Förlossningen
I torsdags eftermiddag sa jag till Robbin att jag tror att förlossningen kommer att starta i natt eller imorgon (läs fredag). Jag hade molande värk i ryggslutet och över magen, det var därför jag var övertygad om att det var dax snart.
Vid 23.30 började jag få förvärkar/värkar med 6-7min mellanrum. Dessa värkar höll på under hela natten, så jag fick inte sova något. Värkarna var ganska starka men det var inte svårt att hantera dom, behövde bara andas rätt så gjorde det inte så ont. Värkarna tilltog dock inte i styrka även om timmarna skenade iväg.
Vid 5 tiden så gick jag upp till Robbin (jag höll mig i vardagsrummet så att mina killar skulle kunna sova ifall det skulle sätta igång på riktigt). Jag la mig i sängen och tänkte att jag kunde försöka sova, det hände ju inget mer än halvdana värkar. Men efter ett tag mitt under en värk small det till inne i kroppen, och en heemsk smärta spred sig. Nu kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum och smärtan var mkt mkt starkare. Jag sa till Robbin att det nog är dax att förvana hans mamma om att Jonathan kommer komma till henne inom ngr timmar.
Efter ca en kvart fick Robbin väcka och köra iväg Jonathan till farmor. Jonathan var jätteduktig och det var inget gnäll eller krångel. Jag ställde mig i duschen under tiden Robbin körde Jonathan till farmor. När Robbin kom hem (ca 10min) så förklarade jag att jag inte skulle klara av att vara hemma speciellt länge till. 5minuter senare satt vi i bilen påväg mot Borås.
Under bilfärden var värkarna outhärdliga och jag började få krystvärkar. Minns från förra gången när vi väntade Jonathan och åkte in till förlossningen att det var det värsta jag varit med om.. Denna gången var ännu värre.
Vi åkte mitt i rusningstrafiken (alla skulle till jobbet) så emellanåt gick det inte så fort, andra stunder hölls nog inte hastigheten alls. Men som Robbin sa, han skulle bara fått böter om polisen skulle stannat honom. ;)
Framme vid förlossningen hoppade Robbin ur bilen och var tvungen att betala parkeringsavgift, medans jag försökte ta mig ur bilen mitt under en värk. Väl inne på avdelningen blev jag välkomnad med en rullstol så jag skulle slippa gå till förlossningsrummet.
I förlossningsrummet kollades det hur mkt öppen jag var, 5cm.. åh nej tänkte jag. Jag hade ondare än jag någonsin haft innan och dessutom krystvärkar. Jag blev tillfrågag om vad jag ville ha för smärtlindring. Lustgas var det enda jag ville ha, men insåg rätt snabbt att den inte hjälpte ett dugg. Tillslut var jag tvungen att be om annan smärtlindring, det skulle aldrig fungera annars. Det gjorde så mkt ondare denna gången än förra, och jag är säker på att jag hade svimmat eller kollapsat om jag inte fått mer smärtlindring. PCB tror jag att det hette som jag fick. Det är lokalbedövning av livmodern.
En läkare satte bedövningen under en värk och redan nästa värk hade den hjälpt. Det var som en befrielse, jag kände bara topparna av värkarna men trycket var lika stort som det skulle vara annars. Jag kunde prata med Robbin mellan värkarna och bedövningen påvärkade inte öppningsskedet alls. Just det att få/kunna prata med Robbin under tiden var jättehärligt, speciellt efter att han nästan svimmat en stund tidigare. Det blev lite mkt för honom att se mig ha såå ont och han inte kunde göra ngt för att hjälpa mig. Men han repade sig snabbt.
Det tog 30min för mig att öppna mig de sista 5 cm. Det tog inte så lång tid att krysta ut våran bebis, men det var jobbigt. Hon var rätt stor/bredaxlad så jag fick ta i för kung och fosterland. Jag tog i så mkt att massa massa blodkärl i ansiktet sprack och det såg ut som jag fått utslag över hela ansiktet, rätt läskigt faktiskt.
Bebisen hade navelsträngen runt halsen och när det tog en stund att få ut bebis så blev det lite problem islutet. Dom 3 sista minuterna innan bebis kom ut hade varit jobbiga för henne och hon andades inte när hon kom ut.
Såfort jag krystat ut henne klipptes navelsträngen och alla utom en rusade ut ur rummet och slet med sig Robbin på vägen. Jag visste inte alls vad som hänt. Det enda jag tänkte på var att det var skönt att bebis kommit ut och så undrade jag om det var en pojke eller flicka. Jag la inte ens märke till att hon inte skrek eller rörde på sig. Så det blev lite jobbigt för mig när dom bara tog henne och sprang iväg.
10minuter senare kom dom tillbaka, under tiden hade barnmoskan som stannade hos mig förklarat läget. Jag fick veta att det var en liten flicka och att hon mådde bra. Det hade bara tagit ngr sekunder att få henne att andas igen. Dom hade satt på henne massa sladdar och sånt.
Nu fick vi ätligen mysa med våran dotter. Vi bestämde namn, Belle blev det :) Hon föddes den 30/4 på bf+1 ,var 50cm lång och vägde 3530g en helt prefekt liten dotter. Kärlek vid första ögonkastet. Förlossningen tog ca 2 timmarså det gick snabbt.
Vid 23.30 började jag få förvärkar/värkar med 6-7min mellanrum. Dessa värkar höll på under hela natten, så jag fick inte sova något. Värkarna var ganska starka men det var inte svårt att hantera dom, behövde bara andas rätt så gjorde det inte så ont. Värkarna tilltog dock inte i styrka även om timmarna skenade iväg.
Vid 5 tiden så gick jag upp till Robbin (jag höll mig i vardagsrummet så att mina killar skulle kunna sova ifall det skulle sätta igång på riktigt). Jag la mig i sängen och tänkte att jag kunde försöka sova, det hände ju inget mer än halvdana värkar. Men efter ett tag mitt under en värk small det till inne i kroppen, och en heemsk smärta spred sig. Nu kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum och smärtan var mkt mkt starkare. Jag sa till Robbin att det nog är dax att förvana hans mamma om att Jonathan kommer komma till henne inom ngr timmar.
Efter ca en kvart fick Robbin väcka och köra iväg Jonathan till farmor. Jonathan var jätteduktig och det var inget gnäll eller krångel. Jag ställde mig i duschen under tiden Robbin körde Jonathan till farmor. När Robbin kom hem (ca 10min) så förklarade jag att jag inte skulle klara av att vara hemma speciellt länge till. 5minuter senare satt vi i bilen påväg mot Borås.
Under bilfärden var värkarna outhärdliga och jag började få krystvärkar. Minns från förra gången när vi väntade Jonathan och åkte in till förlossningen att det var det värsta jag varit med om.. Denna gången var ännu värre.
Vi åkte mitt i rusningstrafiken (alla skulle till jobbet) så emellanåt gick det inte så fort, andra stunder hölls nog inte hastigheten alls. Men som Robbin sa, han skulle bara fått böter om polisen skulle stannat honom. ;)
Framme vid förlossningen hoppade Robbin ur bilen och var tvungen att betala parkeringsavgift, medans jag försökte ta mig ur bilen mitt under en värk. Väl inne på avdelningen blev jag välkomnad med en rullstol så jag skulle slippa gå till förlossningsrummet.
I förlossningsrummet kollades det hur mkt öppen jag var, 5cm.. åh nej tänkte jag. Jag hade ondare än jag någonsin haft innan och dessutom krystvärkar. Jag blev tillfrågag om vad jag ville ha för smärtlindring. Lustgas var det enda jag ville ha, men insåg rätt snabbt att den inte hjälpte ett dugg. Tillslut var jag tvungen att be om annan smärtlindring, det skulle aldrig fungera annars. Det gjorde så mkt ondare denna gången än förra, och jag är säker på att jag hade svimmat eller kollapsat om jag inte fått mer smärtlindring. PCB tror jag att det hette som jag fick. Det är lokalbedövning av livmodern.
En läkare satte bedövningen under en värk och redan nästa värk hade den hjälpt. Det var som en befrielse, jag kände bara topparna av värkarna men trycket var lika stort som det skulle vara annars. Jag kunde prata med Robbin mellan värkarna och bedövningen påvärkade inte öppningsskedet alls. Just det att få/kunna prata med Robbin under tiden var jättehärligt, speciellt efter att han nästan svimmat en stund tidigare. Det blev lite mkt för honom att se mig ha såå ont och han inte kunde göra ngt för att hjälpa mig. Men han repade sig snabbt.
Det tog 30min för mig att öppna mig de sista 5 cm. Det tog inte så lång tid att krysta ut våran bebis, men det var jobbigt. Hon var rätt stor/bredaxlad så jag fick ta i för kung och fosterland. Jag tog i så mkt att massa massa blodkärl i ansiktet sprack och det såg ut som jag fått utslag över hela ansiktet, rätt läskigt faktiskt.
Bebisen hade navelsträngen runt halsen och när det tog en stund att få ut bebis så blev det lite problem islutet. Dom 3 sista minuterna innan bebis kom ut hade varit jobbiga för henne och hon andades inte när hon kom ut.
Såfort jag krystat ut henne klipptes navelsträngen och alla utom en rusade ut ur rummet och slet med sig Robbin på vägen. Jag visste inte alls vad som hänt. Det enda jag tänkte på var att det var skönt att bebis kommit ut och så undrade jag om det var en pojke eller flicka. Jag la inte ens märke till att hon inte skrek eller rörde på sig. Så det blev lite jobbigt för mig när dom bara tog henne och sprang iväg.
10minuter senare kom dom tillbaka, under tiden hade barnmoskan som stannade hos mig förklarat läget. Jag fick veta att det var en liten flicka och att hon mådde bra. Det hade bara tagit ngr sekunder att få henne att andas igen. Dom hade satt på henne massa sladdar och sånt.
Nu fick vi ätligen mysa med våran dotter. Vi bestämde namn, Belle blev det :) Hon föddes den 30/4 på bf+1 ,var 50cm lång och vägde 3530g en helt prefekt liten dotter. Kärlek vid första ögonkastet. Förlossningen tog ca 2 timmarså det gick snabbt.
Kommentarer
Postat av: BeckaHBitcH.se - triss i gossar
Tack för att du delar med dig. Lite dramatiskt där i slutet ja :-( fy så läskigt.
Kan verkligen relatera till smärtan du beskriver. Snabba förlossningar gör så evinnerligt fruktansvärt jävla ont så det är svårt att beskriva men jag var så jäkla bestämd på att bara ha lustgas så jag kunde bara inte ta något. jag skulle ångrat mig efteråt när jag glömt hur smärtan kändes. Precis som jag ångrat mig efteråt att jag krävt igångsättning när jag glömt hur dåligt jag mådde. Men självklart ska man ta smärtlindring om man känner att man vill det. Det är därför den finns :-)
Men visst är det DÖDEN nästan innan man får bedövning. Jag har ju haft det också en av gångerna - när jag fick Victor. Nu var ju inte det min snabbaste förlossning men jag har iallafall provat epidural så jag vet vad du menar med att smärtan bedövas så man blir en normalfungerande människa igen typ hehehe.
Härligt att allt blev bra till slut och att lillasyster är ute nu! <3
En TJEJ Therese! Ni fick en FLICKA! :-D såå jäkla skoj!
Jag har lite presenter till henne så jag smiter med någon en dag och hälsar på. Antingen med Mathias eller Carina. Får se när det blir, hör av mig innan och frågar om det går bra och sådär.
Än en gång; GRATTIS!
Postat av: Suzan
Grattis!!
Trackback
