Sorg!
Igår eftermiddag dog min farfar. Det kom inte som en överraskning, vi visste alla att han inte hade lång tid kvar. Farfar har varit dålig länge och de sista månaderna har han bott på ett "sista dagarna" hem.
Det var min mamma som ringde och berättade att han hade dött. Hon ringde 30 min innan jag skulle iväg och träna, så det hann inte sjunka in förrän senare på kvällen när jag kom hem från träningen. Det är konstigt att det kan kännas så tomt när man mister ngn. Jag träffade farfar 2-3ggr/år, men det känns jätte tomt nu när han är borta. Inatt låg jag och tänkte på livet och döden.. inget bra att tänka på för man får ingen direkt klarhet i det. Alla kommer dö en dag, när vet man inte.. det är en del av livet.
Jag åkte inte ner och sa farväl.. Jag har blandade känslor när det gäller det. Å ena sidan hade jag velat vara där, å andra sidan inte. När mormor dog var jag där, och när jag numera tänker på henne så är det bilden av hon när hon är död som kommer upp. Med farfar kommer jag minnas han som han var, levande.
Jag har så många fina minnen från min farfar. Jag kommer alltid att minnas han som den bästa farfarn i hela världen. Jag saknar han så det gör ont men det var bäst det som hände. Det är lätt att vara självisk och önska att han fortfarande levde , men det liv han levde det sista var inget liv. För hans skull var detta det bästa.
Älskar dig Farfar
<3
